BERÄTTELSEN OM DEN RÖVARAKTIGA MJÖLNAREN

Den här berättelsen har vi hittat i boken MECKLENBURG´S VOLKSAGEN som utgavs i mitten på 1800-talet av Albert Niederhöffer. Han reste på 1850-talet runt i Mecklenburg med hustru och två medhjälpare och upptecknade berättelser, sägner och sagor. Nu har förlaget Edition Temmen gjort en nyutgåva av boken som herr Helmuth Schmidt visade oss. Han bor i byn Strohkirchen vid Hagenow och visade oss en hel del material som han samlat och som handlade om byns historia.

Det tyska 1800-talssättet som Niederhöffer skrev på är så krångligt och omständligt att man lätt tappar sammanhanget. Därför har jag förenklat meningarna ibland så det blir lite mer begriplig svenska. Boken finns i 1800-talsupplaga på kungliga biblioteket i Stockholm

Man får ha i minnet när man läser att det här berättas i mitten av 1800-talet.

DEN RÖVARAKTIGA MJÖLNAREN VID BÄCKEN JASNITZ

I södra Mecklenburg ligger ett område där marken är så torr och mager att man tidigare inte kunde odla något. Här, mellan Ludwigslust och Hagenow, ligger byn Strohkirchen och numera försörjer dessa åkermarker drygt hundra familjer men på den tid som berättelsen handlar om var området bevuxet med al- och björkskog samtidigt som det i trakten runtomkring växte fram blomstrande byar.

De första bönderna som bosatte sig i det som senare skulle bli byn Strohkirchen var fem familjer som, trots svårigheterna, lyckades skaffa sig en utkomst här. Man röjde mark, hämtade kalk och lera från andra områden och lät boskapen gå på bete ute i skogen. Storgodset tilldelade bosättarna fem olika platser i skogen men de valde i alla fall att bygga sina stugor i närheten av bäcken och så nära varandra som möjligt för att i nödfall snabbt kunna komma varandra till hjälp, ty hela trakten kring dessa skogar ofredades på den här tiden av en beryktad, rövaraktig mjölnare vars namn var Strohkark.

Denne mjölnare hade inbrott och stråtröveri som sin egentliga inkomstkälla och hade bara slagit sig på mjölneriet som täckmantel för sitt egentliga leverne. Han bodde knappt tusen steg längre upp utefter bäcken och nybyggarna var rädda för att han skulle försöka göra sig av med dem för att inte riskera att bli avslöjad. Men nybyggarnas rädsla visade sig vara obefogad. Strohkark lät dem lugnt bo kvar för han var så väl skyddad i sin kvarn att han inte behövde oroa sig om han nu ändå skulle bli förrådd. Huset omgavs av stora vallgravar där vattnet från bäcken leddes in och en vindbrygga ledde in till rövarens bostad. Än idag finns det spår kvar av vallarna.

Inne i sin befästning stod Strohkark på en hög trappa och kommenderade sina så kallade mjölnargesäller som i själva verket utgjorde hans väl stridsövade band. De följde sedan sin ledare på snabba hästar vid alla plundringståg och var beredda att riskera både liv och lem om så krävdes. När det fanns risk för att en strid skulle bli för blodig för honom och hans mjölnargesäller så kallade han på sina två underhuggare. Dessa hade var och en ett minst lika starkt band som han själv.

En stöt i ett horn trängde då genom snårskog och över ljunghed och nådde strax den ena underhövdingens öra. Han höll till i valven efter en ödelagd stad i Jankenstädt vid Kuhsdorf och där låg han och väntade på sin herre och mästares befallning. Han visste precis vad signalerna betydde och alla uppdrag var han beredd att utföra noggrant. Han förde sen signalerna vidare till den andra underhövdingen som låg gömd i Saumburg, nära Moraas vid stranden av floden Sude. Denne man var en minst lika bredvillig tjänare åt sin överhövding. Han var listig, tapper och grym och en skräck för resande köpmän och rika människor. Men de obemedlade betraktade honom som en helt vanlig granne och medmänniska.

Ett rövarband av sådan styrka och klass hade verkligen förmåga att åstadkomma något. De bröt sig in i bostäder som var som fästningar och de lyckades klara motståndare som var tre gånger så starka. På stigarna intill skogsbrynen plundrade man de dåförtiden ännu talrikt förekommande ädlingarna och johanniterriddarna. Turen gjorde vår Strohkark allt djärvare och till slut vågade han sig på att besöka de längre bort liggande klostren Zarrentin och Eldena. Härifrån tog han med sig kalkar, bägare och krucifix av både guld och silver och alla dessa värdesaker fick följa med till kvarnen vid Jasnitz.

I de närliggande städerna tömdes köpmännens källare och bytet fördes till någon av de tre gömställena i grannskapet. Andra medlemmar av bandet som höll till i trakterna runt omkring, höll hövdingen underrättad om stora penningsändningar och transporter av kostbara varor som de fått reda på. Då steg hela truppen till häst och gav sig välrustade iväg och sällan kom de hem med oförrättat ärende.

Nästan dagligen kom det rapporter om plundringståg i hela sydvästra Mecklenburg och det bekymrade förstås polisen som snart insåg att man måste vidtaga de strängaste åtgärder mot rövaren. Men hur skulle man få tag på honom? Man visste ju varken hans tillhåll eller hans namn. Det senare erfor man dock så snart man visste att det var kvarnen vid Jasnitz som var hans tillhåll och det fick man reda på när man lyckades följa spåren av hans hästar.

Mjölnaren hade ju inte några mäldkunder och ytterst sällan kom det några andra människor till hans befästa hemvist. Därför fanns det mycket få som kände till hans fäste och bland dem som polisen skickat dit fanns överhuvudtaget inga sådana. Hur förvånade blev då inte dessa människor när de istället för den förväntade förfallna kvarnen såg framför sig en väldig borg. De förstod att de skulle vara för svaga för att inta den så de beslöt att vända om för att skaffa förstärkning och sedan påbörja en belägring av borgen.

Strohkark fick rapporter av sina utsocknes bandmedlemmar om allt som hade beslutats om honom och han insåg att han inte skulle kunna stå emot en sådan övermakt. Därför försökte han med alla upptänkliga medel att lura sina fiender. När han red med sina mannar mot sin borg satte han hästskorna bakvänt på alla hästar för att få det att se ut som om de lämnat borgen. Men när den ändå blev belägrad lät han sina band, som höll till i hålorna vid Jankenstedt och Saumburg, göra strövtåg i området runtomkring och lyckades på så sätt lura i fienden att det inte var han utan någon annan som var den farliga rövaren. Och så blev det så att det belägrande manskapet gav sig iväg för den här gången.

Men "katten låter inte musen vara", säger ett ordspråk. Vår Strohkark gick det också så, ty han lät inte heller röveriet vara. När man till slut hade säkra bevis för att det var Strohkark och ingen annan som plundrade byarna och överföll de resande och som därmed gjorde hela omgivningen osäker, då bestämde polisen att man på allvar måste ingripa för att förstöra rövarnästet.

Nu insåg mjölnaren att såväl våld som list skulle vara fruktlösa så han beslöt sig för att lämna sin bostad för någon tid. Först grävde han omsorgsfullt ned alla sina ihoprövade skatter och sedan gav han sig iväg med sitt manskap över floden Elbe och in i Sachsen - Lauenburg. Men dessförinnan hade han överlåtit det förunderliga hornet åt sin underhövding i Jankenstedt och pipan åt den i Saumburg och bett dem båda att hålla sig lugna till hans återkomst så att polisens uppmärksamhet på dem skulle avvärjas. När så den nya härskara som sänts ut för att fånga in Strohkark kom fram, fann de alltså att rövarnästet var tomt och så förblev fastän veckor, ja månader, förflöt. Och så blev då alla vidare förföljelser åter inställda och har för alltid så förblivit, ty mjölnaren har aldrig återvänt till sin kvarn och ingen vet vart eller hur han försvann.

När några år förflutit och Strohkark ännu inte hade kommit tillbaka, då ansåg sig hans underlydande folk vara lösta från sina löften beträffande att hålla sig lugna. Därför återupptog de sitt gamla hantverk och blev fruktade stråtrövare igen. De var dock lite försiktigare och bedrev inte sitt röveri i lika stor skala som de gjort med sin tidigare hövding.

Trots all försiktighet kom också deras tur och de blev till slut bortjagade från sina nästen. Rövaren i Saumburg och hans band måste besegras med våld. Under hugg och slag föll de alla kämpandes för sin boning och sina skatter. De kunde inte försvara sig mot den stora skaran av traktens innevånare som till slut fått nog av att så ofta ha blivit ofredade. En liten del av detta band hade gömt sig i Mörderberg och klarade sig därför denna gång. Men inte lång tid efter Saumburgs fall blev de ertappade vid ett inbrott och nedslagna av lantbefolkningen med högafflar och liar.

Invånaren i Jankenstedt, däremot, blev förrådd av en flicka som han tagit med sig till sin håla och gjort till sin hustru. Denna flicka träffade nämligen en gång sin bror vid ett tillfälle då hon efter många böner lyckats tillkämpa sig en resa till staden. Eftersom hon i kraft av ed var förbjuden att berätta om deras uppehållsort så lovade hon sin bror att visa honom vägen genom att strö ut ärtor. Tyvärr hade vinden snart täckt ärtorna med sand så att de inte gick att hitta men efter ett regn grodde de och då kunde den spirande grödan visa spåret som vinden hade sopat igen.

På så sätt lyckades man även finna och förstöra denna rövares tillhåll om än med förlust av två människoliv ty två jägare, som var de som först trängde in i hålan, blev genomborrade av rövarens dolk. För övrigt så blev denna bandits anhang utplånade så när som på några få som just blivit ivägskickade. Men när dessa strax efteråt aningslöst kom tillbaka så blev de bundna och förda till Hagenow. När man sen genomsökte hålan fann man både det så förunderligt starkt ljudande hornet och pipan som rövarna använt under sin glansperiod för att skicka signaler mellan Jankenstedt, Saumburg och Strohkark när de stod i ständig förbindelse med varandra.

Strohkarks kvarn förföll ännu mer när den stod obebodd och till slut började den att likna den omgivande marken. Numera återstår av kvarnen endast pålarna som kvarnhjulet vilat på men de är nästan helt uppruttna och sticker bara upp ungefär någon fot ovanför vattnet.

Senare byggdes en ny kvarn lite längre ned av innevånarna i de redan nämnda stugorna vars by hädanefter fick heta Strohkark*. Den kvarnen som fick heta "Den nya kvarnen" finns inte heller kvar men det namnet och alla de pålar och bjälkar som där hittats och använts av Strohkirchens nuvarande innevånare vittnar om sanningshalten i denna berättelse.

Även vid den gamla strohkarkska kvarnen gömmer jorden fortfarande bjälkar och plankor, kanske också fullt av kostbarheter som den gamle mjölnaren grävt ned vid sin skyndsamma avfärd och för sin tänkta återkomst. Där vid bäcken fann man i slutet på det förra århundradet en del saker som spolats upp på stranden. Bland annat hittade man en riktigt stor silverskål men den kom tyvärr i händerna på en jude för 50 daler.

Det finns många bevis för den stora skattens förekomst vid den gamla kvarnen. Så berättas det att när den nuvarande innehavaren av detta ställe för ungefär tjugo år sedan skulle begrava en dödsstörtad häst där så kunde han inte komma ned i marken på grund av de tätt på varandra liggande plankorna. Han lät sin dräng göra ett nytt försök lite längre bort men när drängen grävt så djupt som behövdes så hörde han ett slammer som lät som när vatten rinner genom ett hålrum med metallplattor. När han då försökte sticka ned spaden i olika riktningar sprang plötsligt en liten källa fram och det hördes ett besynnerligt klingande som från ett spelande ur. Den snabbt ditropade husägaren hann också uppfatta ljudet innan det var förbi. Men de ville inte gräva vidare, eftersom de var rädda för att göra sig till åtlöje inför byinnevånarna.

På ett ställe vid bäcken håller stranden inte ihop utan rasar alltid igen när man höjt upp den. Detta skyller man likaså på en här förborgad skatt. Sammaledes ska under den franska ockupationen en från mjölnaren stammande soldat ha gjort det tydligt att ofruktbarheten hos ett stort körsbärsträd, som stod nära kvarnplatsen, enbart berodde på en skatt som befann sig under det. Denne soldat skulle också ha lovat att hjälpa till att hämta upp skatten men han blev tvungen att följa med Napoleon vidare till Ryssland och kom sedan aldrig tillbaka.

Äldre människor påstår också att de sett guld glimma där men det vill de unga inte längre tro på.

* Niederhöffer skriver i en fotnot:

Om den nuvarande byn Strohkirchen verkligen har denne mjölnare att tacka för sitt namn låter sig icke med bestämdhet sägas men det är mycket möjligt.

Det är också lika möjligt att byn fått sitt namn därför att på den fastighet som familjen Meybem nu har, och där det tidigare låg en kyrkogård, lär det ha stått en halmtäckt kyrka. Om denna kyrka ska de i byn ännu levande åldringarna ofta ha fått berättat för sig i sin ungdom.

__________

Jag har inte kunnat låta bli att fundera lite kring berättelsen. Det är ju märkligt om byns innevånare själva skulle ha givit sin by namn efter en avskydd rövare. Men intressant är att han anses ha hetat Strohkark när man vet att byn tidigare hette Strokerke. Personnamnet stavades ibland Strokarck och den stavningen förekommer fortfarande i Tyskland. I byn Lüttow inte långt ifrån Strohkirchen finns våra förfäder säkert dokumenterade sedan slutet av 1400-talet. (”Värmlands-Everts” far och farfar är t.ex. därifrån fast de är födda på 1500-talet). De hette då Strokerke vilket senare ändrades till Strohkirch. Fortfarande bor det familjer som heter Strohkirch i byn Lüttow.

Hette mjölnaren rent av Strokerke eftersom byn anses ha fått hans namn? Om han överhuvudtaget har funnits så har han kanske tillskrivits både egenskaper och handlingar efter sin avflyttning och så kan berättelsen ha svällt ut och fått låna drag av andra sagor eller sägner. Det är ju väl känt att en person som på något sätt skiljer sig från sina grannar i ett samhälle ofta blir utfrusna ur gemenskapen och så börjar rykten att cirkulera. Ja det kan vara en av många tänkbara förklaringar till rövarhistoriens tillkomst.

När kan då det här ha utspelat sig? Johanniterriddare, talrika ädlingar som red omkring och kloster som ännu inte hade blivit indragna till staten tyder på att det borde vara före reformationen vid mitten av 1500-talet. Uttrycket polisen fanns väl inte då men berättarens ordval påverkas ju av den tid som han lever i.